Korvbussen

Livet är som en ishockeymatch. Tre perioder. Två mål. 12 Spelare. Ett gäng dommare i randiga kläder. En hel drös med folk som tittar utan att riktigt veta varför. I första perioden kalvar man runt på isen och försöker få något slags grepp om hur man ska gå tillväga. Man kanske dricker lite vatten och säger något till en "motspelare". Andra perioden Börjar man ana något slags slut. Långt borta. Man jagar den där svarta lilla grjjen som alla slår omkring. Man kanske till och med lyckas peta in den där svarta klumpen i ett av målen. Trots att det vaktas. Man blir glad. Får kramar. Hurras. Lycklig. Tills någon annan gör samma sak. Men blir nästan lite ledsen. Arg. Besviken. Upplöst. Kanske blir man så arg att man gör något dumt. Detta kan mycket väl ske i alla perioder. Man försöker skada någon. Med vilja. Eller ovilja. Och en Människa i lustig kostym säger att du måste sitta still i en stor del av den perioden. Vad ska man då göra. Tänka igenom vad man gjort. Vila. Bli ännu argare. Skrika. Ge upp. Sen kommer tredje och sista perioden. Den tror jag är ungefär likadan som den andra. Och lite som den första. Men kan säkerligen bli helt annorlunda. Stress. Lättnad. Glädje. Agg. Man vet inte förän man väl står där med bara några minuter kvar. Och knappt ens då. Man vet aldrig vad som kommer att hända. Aldrig. Aldrig. Och tänk att det är så många som spelar samtidigt. Har samma perioder som du. Men så finns det andra lag också. Och andra ligor. Oändligt med matcher. Vem vinner. Jag vinner. Med varma kramar från Paddan-Gunnar.